Mina tankar om: Sociala medier och tillgänglighet

Jag hakar på förra veckans inlägg om den tekniska utvecklingen. Jag har reflekterat mycket över hur sociala medier och hur användningen av dessa påverkar oss men även utvecklas med tiden.
 
När jag var liten och skulle bestämma träff med en vän ringde man via hemtelefonen till varandra. Jag var inte rädd för att ringa och prata med min kompis mamma för att fråga "är Anna hemma?" för att sedan fråga "ska vi leka imorgon efter skolan?" för att hon sedan skulle svara "jag ska bara fråga mamma först *går en bit från luren och skriker MAAMMAAAA FÅR JAG LEKA MED AMANDA IMORGON EFTER SKOLAN?*
Det gällde även när man var lite äldre men fortfarande ringde via hemtelefoner. Man avsatte en tid och plats där man skulle ses, sedan la man på telefonen och litade godhjärtat på att personen skulle dyka upp på den angivna platsen.
Jag minns även att jag spontant kunde gå hem till en kompis och plinga på dörren, orädd för att störa eller tränga mig på.
 
Idag är det inte alls på detta sättet.
 
Man skriver meddelanden med varandra och även om man bokat in en fika 1 vecka i förväg måste man dubbelkolla via ett meddelande på messenger att personen sett, läst och bekräftat att denne kan fika denna dag. Jag vet inte heller om vi är mer tidsoptimister pågrund av detta då man utan att blinka skickar iväg ett "jag blir 5 minuter sen" meddelande utan att känna någon som helst skuld i det. Man kan även avboka i sista sekund.
Hade man blivit sen eller behövt avboka träffen när man bestämt detta via hemtelefonen fick stackaren stå där godtroget och vänta.
 
Sedan finns det ett helt hav man kan diskutera vad gäller sociala medier så som medias påverkan, användning, beroende, anonymitet och möjliggörande till att bli hörd och sedd.
 
Varför har det blivit så? är det någonting bra eller någonting dåligt? Vilka möjligheter och vilka brister för detta till bordet? Fortsatt reflektion....
 
(null)

Personligt | kommunikation, sociala medier | |
Upp